1965 var jag vid universitetet när mamman fick cancer på ansikte. Läkaren rekommenderade att hon skulle resa till Indien för sjukvård. Vinterkylan är långvarig och häftig i Kabul. Det är skönt om man reser utomlands under vintern men många hade inte råd med att resa. Familjen bestämde att jag borde resa med mamman under vinterlov.
Jag som redan hade läst Afghan Institute of Technology gymnasium på engelska och nu var vid amerikanska universitetet skulle inte ha problem med språk under resan . På den tid reste två bussar mellan Kabul _ Peshawar varje dag. En buss som tillhörde regeringens företag lämnades Kabul för Peshawar klockan sex och den andra som var Pakistansk körde klockan åta på morgonen. flygresan mellan två städerna var dyr men en enkel bussresa kostade inte så mycket. Vi föredrog afghanbuss för att det var tillverkad av USA och det var mycket komfortabel. Alla vet att det intellektuell rörelsen var på kraftig frammarsch på 60-70 talet. Stöd för vänstern var mycket starkt i hela världen. I Kabul var Moskvas och Pekings ambassader mycket aktiva. Kommunistiska litteratur fanns överallt. Många elever återvände hemma medan tusentals skickade till Sovjetunionen och östblocket för " utbildning".
Sovjetunionen "hjälpte" Afghanistan med många projekt och hade hundratals "rådgivare" i landet medan USA hade blott ett projekt, en högskola och en fakultet som jag läste på. Alla ungdomar utrustade sig för fundamentala förändringar och de tänkte att det skulle vara lätt. Med sådana tanker i huvudet tog jag mamman för en resa till Delhi med buss och tåg. Resen till Peshawar tog sex- sju timmar. jag hade vetat lite om Peshawar men när jag åkte dit förvånad jag för det såg inte ut som en stad. Det fanns bara ett lite tehus nära tågstationen och två små marknader. Man kunde inte jämföra staden med Kabul men inte heller med våra små städerna som Jalal Abad , Herat , Kandahar eller Mazar-e- Sharif.
Många människor var barfota. Kulturlivet var mycket och kläderna var mycket dåliga. vi kunde inte hitta en passande plats att tillbringa en natt och vi åt ingen bra mat. Situationen var dålig så vi hade inte andra alternativ än att fortsätta med resan.
Den blodiga gryningen började den 27 april, 1978. Under kommunist regimen var det omöjligt och mycket farligt att resa till Peshawar. Säkerhetspolisen följde efter alla människor i stan. På samma skäl var det omöjlig att vara i Peshawar utan bra relation med mujahedin.
Den 27 april, 1992 fick mujahedin framgångar. Alla kände till mujahedins grymheter, så inte bara kommunister men många utbildade människor, tjänstemännen och affärsmännen flydde i olika riktningar från Kabul. Min son och jag var på väg till norra del av landet. Jag var i Mazar-e- Sharif i två år, undertiden reste jag två gångar till Mellanöstern via Peshawar i affärsärenden. Varje gång var jag mycket rädd att stanna i Peshawar, så jag tillbringade bara ett par dygn där utan att gå på stan. Men jag kände igen att staden hade förändrats otroligt.
1997 var min riktiga resa till Peshawar efter 30 år. Peshawar är en modern och utvecklad stad nu. De byggde öken som himlen medan vårt land förstördes. Man kan se tusentals barfota afghanska barn och kvinnor på gator och i läger i Peshawar. Bara en handfull barn kan gå till skolor. Många har olika sjukdomar. Bistånds organisationerna är trötta på inre konflikter som inte har en lösning.
En dag åkte jag till gränsen och satt och tittare i en timma. Man kan se blodbrista och smutsiga afghaner som kommer och går. De styrande talibanerna mäter männens skägg och tittar efter bilder och kassetter vid männen inträde i landet. I sittande ställning påmindes jag om den frifulla dagen när jag korsade gränsen med mamman och de fridfulla dagarna när jag var chef för asfalt på vägkonstruktionsdepartmentet som hade ansvar för asfaltbelagda vägar. Sällan åkte jag ensam till gränsen för att titta efter vägar.
