Ärade migrationsminister Tobias Billström, härmed ämnar undertecknare i egenskap av flyktingförbundets ordförande, meddela dig att en stor del av asylsökande från länderna Iran och Afghanistan kommer under perioden 23/2-28/2 att sätta upp ett stort tält på Gustavadolfstorget i centrala Göteborg med avsikt att sittstrejka i protest mot svenska asyl- och flyktingpolitiken.
Dessa asylsökande tillhör en grupp som känner sig starkt övergivna. Dessa är asylsökande som under flera år väntat på att få ett papper som ger de rätt att leva. Det finns inga tecken på förbättring i deras liv och det verkar som att ingen vill bemöda sig att överhuvudtaget tänka på det. Och i det fallet menar jag dig i egenskap av Sveriges migrationsminister. Jag syftar i synnerhet på statliga institutioner och departement som verkställer den svenska asyl- och flyktingpolitiken.
Frågan som alla ställer sig idag är om Genèvekonventionen, vilket svenska staten har ratificerat, inte är upprättad till följd av mänsklighetens rädsla för förtryck, tortyr, fängelse och förintelse?
Är konventionen inte upprättad till följd av människors rädsla för att bli utnyttjade och diskriminerade på grund av sin sexuella läggning, politisk eller religiösa övertygelse och tillhörighet till sociala och politiska rörelser?
Svenska staten har aldrig tydligt uttalat att den underkänner konventionen, men frågan är om inte en stor del av asylsökande från länderna Iran, Afghanistan och Irak inte borde få sin rätt till asyl bekräftade på grundval av konventionen?
Vilket land i världen finner migrationsministern och svenska staten som fängslar och torterar sina medborgare mer än Iran? Är inte migrationsministern medveten om att varje vecka döms människor till döden i Iran och att domarna verkställs i grupper bestående av upp till 30 människor? Är inte migrationsministern medveten om att på grundval av ”himmelska lagar” avrättas människor genom att kastas ner från höjder och/eller avrättas genom stening till döds?
Att kvinnor till följd av sitt kön och sharias lagar är utsatta för fanatisk diskriminering och att islamska regler tränger sig i livets minsta detalj, och att varje olydnad bestraffas våldsamt?
Och varför behandlas inte asylärenden från iranska kvinnor med större tillförsikt om det finns medvetenhet i kvinnornas situation i Iran?
Ärade migrationsminister, en noggrann skildring av människornas situation under det islamska styret i Iran, och de verktyg som styret använder sig av för att skapa rädsla och därefter kuva massorna, övergår omfattningen i detta brev. Men till följd av de ovannämnda parametrarna är det nödvändigt att påpeka att svenska statens asyl- och flyktingpolitik och de anledningar som framförs i samband med alla avslag saknar verklighetsförankring och det liv som påtvingas asylsökande omänsklig.
Hur väljer migrationsministern att besvara asylsökande från Afghanistan? Asylsökande från Afghanistan har under de gånga två åren inte ens kunna sova lugnt om nätterna ty de har dagligen blivit arresterade i sina hem eller på sina arbetsplatser och blivit avvisade till Afghanistan. Dessa avvissningar sker samtidigt som etniskt och religiöst krig, fattigdom och hunger, brist på mat och livets förnödenheter i kombination närvaron av knarkmaffian i samhällets alla skikt har gjort livet outhärdligt för afghanska folket.
Hur och enligt vilka faktorer och parametrar som garanterar trygghet och säkerhet väljer migrationsministern att avvisa asylsökande till helvetet i Afghanistan?
Trots Natos militära närvaro i Afghanistan pågår ett inbördeskrig i landet som lämnar ingen oberörd. Det finns uppgifter om att Talibaner har i provinserna nära gränsen till Pakistan utropat att inga tjejer ska få gå i skola och att alla flickskolor kommer att brännas. Uppgifter från landet tyder på att omkring 300 skolor har fått stänga och att närmare 600000 elever har blivit fråntagna rätten att gå i skola.
Asylsökande från Irak befinner sig i en likartad situation och avvisas varje vecka till Irak trots att alla tecken som tyder på ett slut på krig och fattigdom lyser med sin frånvaro.
Som jag påpekade inledningsvis för migrationsminister kommer asylsökande att protestera för att de vägrar att bli avvisade samt för att rikta civilsamhällets uppmärksamhet på sin rättslöshet och utsatthet.
Dessa asylsökande vill med sin protest understryka att asylrätten är en grundläggande mänsklig rättighet.
Dessa asylsökande sittstrejkar för att protestera mot migrationsministerns hotelser gällande avvisningar.
Hur väljer migrationsministern att besvara asylsökande som har fått avslag och inte kan återvända till det land de har flytt ifrån?
Jag hoppas och ser fram emot att migrationsministern besvara mitt brev och att väljer att tillämpa en mänskligare asyl- och flyktingpolitik.
Vördnad
Abdollah Asadi
++++++++++++++++++++++++++++++++++
Öppet brev till Migrationsminister Tobias Billström beträffande avvisning av afghanska flyktingar
I egenskap av ordförande för iranska flyktingars riksförbund uppmanar jag er att
ompröva den svenska flyktingpolitiken i ljuset av det hopplösa läget i
Afghanistan samt den outhärdliga situation som afghanska flyktingar befinner sig
i Sverige. Dessa flyktingar förtjänar att leva ett värdigt liv i Sverige
istället för att bli tvångsavvisade till misären i Afghanistan. Ty, det handlar
oftast om flyktingar vars familjer och släktingar har mist sina liv i etniska
och religiösa stridigheter eller till följd av kriget mellan USA och den
folkrättsbrottsliga talibanmilisen.
Att situationen i Afghanistan är ohållbar, råder det få tvivel om. Trots Hamid
Karzais maktövertagande och stationeringen av tusentals Natostyrkor för att
garantera stabiliteten i landet, samt FN:s och andra hjälporganisationers
bistånd, lever en stor del av befolkningen i fattigdom och misär och saknar ett
ordentligt tak över huvudet. I nyhetsrapporteringen framgår dagligen att många
afghaner mister sina liv p.g.a. dessa omänskliga förhållanden.
Fattigdom och hunger, brist på tillgång till hälso- och sjukvård och andra
livsnödvändiga behov, har lett till att den ödesdigra dödsstatistiken ökat
markant. Detta märks särskilt i Badakhshan, Herat, Patkya, Ghazni, Ghur, Farah,
Helmand och Kabul. Det internationella samfundets bistånd har, trots omvärldens
goda vilja, inte burit den frukt det afghanska folket har hoppats på.
Fattigdomen och arbetslösheten har lett till att många unga afghaner hamnat i
narkotikamissbruk samtidigt som den maffiastyrda opiumindustrin frodas. Det
afghanska folket har inte bara berövats sina grundläggande livsbehov, utan har
hamnat i kläm mellan de olika krigsherrarnas maktkamp som inte tycks ha något
slut. Flagranta brott mot de mänskliga rättigheterna fortsätter att begås
ostraffat och det finns inget spår av säkerhet och stabilitet i landet.
Trots den ohållbara situationen i Afghanistan, har migrationsverket beslutat att
avvisa 623 afghanska flyktingbarn mellan 3 och 6 år som fått tillfälligt
uppehållstillstånd och kopplat in polisen i ärendet vilket lett till 10
arresteringar och omhändertagningar under de tre senaste veckorna. Av rädsla för
tvångsutvisning har majoriteten av dessa nu tvingats gömma sig. Det handlar om
flyktingar som redan satts på ohyggliga psykiska prövningar i hemlandet. Den
svenska regeringen borde snarare inrikta sin kraft på att lindra dessa
människors lidanden och bidra till deras psykiska återhämtning.
Mot bakgrund av denna outhärdliga situation som afghanska flyktingar i Sverige
befinner sig i, måste jag fråga er hur ni i egenskap av Sveriges
migrationsminister, kan rättfärdiga denna tvångsutvisningspolitik. Är Ni inte
medveten att ni genom dessa tvångsutvisningar, kastar dem i dödens avgrund?
Ett konkret exempel kan belysas i detta avseende. Aziz Mohammadi var den första
afghanska flykting som i augusti månad 2007 utvisades till Afghanistan. Han var
knappt 18 år, han hade vidare mist hela sin familj i Afghanistan och hade
följaktligen ingen närstående som kunde ta emot honom i hemlandet. Utvisad till
Afghanistan, hade han i en telefonkontakt med en kvinnlig afghansk
flyktingaktivist sagt att han saknade kläder för att hålla honom varm och bett
om att man skulle skicka honom kläder.
Surej Jamali är en annan afghansk flykting som den 29 januari 2008, minuter före
sin utvisning, försökte begå självmord med tabletter då han hölls i förvar i
migrationsverket i Göteborg och därför tvingades åka till sjukhuset i Göteborg.
Protesterande afghanska flyktingar såg ingen annan utväg än att tvångsfasta i
Sergels Torg efter en veckas demonstration i Norrköping- Stockholm i augusti
2007. Detta har ingen annan logisk förklaring än den bistra medvetenheten om det
hopplösa öde som väntade dem i hemlandet.
Den 14 februari vägrade en annan afghansk flykting gå ombord ett flygplan i
Malmö vilket resulterade i att han på nytt togs i förvar.
Hussein Mohammadzadeh, är namnet på en iransk flykting som blev arresterad den 9
januari efter 5 års vistelse i Stockholm. Trots stora protester från iranier,
och trots det faktum att jag har skrivit ett öppet brev till Jan Eliasson i
detta avseende, insisterar svenska myndigheter på hans avvisning. Detta brev
handlar visserligen om afghanska flyktingar, men jag känner mig förpliktigad att
även upplysa om den svåra situation som många iranska flyktingar befinner sig i.
Jag hade i början av april 2007 skrivit till er beträffande det fortsatta
politiska förtrycket i Iran och att könsdiskriminering, godtyckliga och
orättfärdiga domar, tortyr, förbud mot varje form av politisk aktivitet och
social frihet är de vanligaste orsakerna till flykt från Iran och iranska
flyktingars motstånd mot tvångsutvisning till sitt hemland.
Den svenska regeringens beslut baserat på avvisning av afghanska flyktingar är
utifrån vår synvinkel, ett brott mot dessa flyktingars mänskliga rättigheter.
Varje individ som är någorlunda medveten om situationen i Afghanistan kommer att
finna den svenska regeringens flyktingpolitik oacceptabel och i strid mot
flyktingarnas självklara och okränkbara rättigheter.
Mot bakgrund av detta brev uppmanar vi därför svenska regeringen att ompröva sin
flyktingpolitik och kräver att afghanska flyktingar beviljas allmän amnesti.
Med vänliga hälsningar,
Abdollah Asadi,
Ordförande Iranska Flyktingars Riksförbund
18 februari, 2008
