Ny tid i Kabul
GP:s Jan Arell i Kabul
Afghanistans huvudstad Kabul har vaknat. Invånarna drivs av en egen vilja att få fart på staden och landet. Tre och en halv månad efter talibanernas fall är det som förut var förbjudet åter tillåtet när GP:s utsända Jan Arell och Adam Ihse besöker Kabul.
Kabul sjuder av liv. Så fort solen går upp och det nattliga utegångsförbudet är över börjar man arbeta. I basarerna trängs män, nästan bara män, mellan butiker och varustånd.
Staden är också full av arbetslösa män som sitter på huk och väntar på att någon ska ge dem arbete, av minskadade krymplingar i alla åldrar och av smutsiga barn och utblottade änkor i trasiga burqor som tigger om allmosor - baksheesh, mister, baksheesh.
Men de är undantag. De flesta människor i Kabul verkar drivas av en stark vilja att få fart på landet igen av egen kraft, så som de har gjort så många gånger förr.
Överallt finns små verkstäder. Inget slängs, allt tas tillvara. En metallbit från ett utbränt militärfordon kan slipas till något användbart som kan säljas. En kartong kan hejda vinden i ett glaslöst fönster. Utanför bilverkstäder sitter barn och tömmer gamla bilbatterier på syra. En farlig hantering men pappa behöver hjälp så att han kan sälja ”nya” batterier.
Kabul är en trevlig stad. Stämningen är vänlig, inte hotfull. Längtan efter fred, arbetsro och självbestämmande är påtaglig. Utlänningar är välkomna om de verkar för fred och säkerhet. Men börjar det likna ockupation på nytt blir det krig igen, säger många. Det går rykten om brott, korruption och om strider som sällan har ägt rum. Men under den dryga vecka vi är i Kabul hör vi inte ett skott.
Kabul har två ansikten. Vi åker runt långa stunder utan att se några spår alls av de fyraåriga striderna i mitten av 1990-talet mellan de grupper som nu återigen kontrollerar Kabul. En annan dag åker vi i en annan riktning och kommer till områden där vi inte ser ett helt hus på flera kilometer, där allt är lagt i ruiner och där marken mellan kvarteren är fylld av landminor.
Talibanerna förbjöd tv, bio, fotografering, musik, dans - allt som kunde avleda tankarna från Gud.
- Vi fick inte ägna oss åt vårt yrke på fem år. Vi kunde inte försörja oss, säger Kadermuhammad.
Nu står han och kollegan Masgdy utanför en festlokal i östra Kabul och spelar på sornichy, ett oboe-liknande instrument, och trumma medan manliga gäster samlas till ett bröllop. Kvinnorna håller till på annat håll.
- Vi spelar nästan bara på bröllop, säger Kadermuhammad som liksom många andra afghaner bara har ett namn.
- Vi övade i hemlighet hemma. Samma dag som talibanerna försvann från Kabul öppnade vi ytterdörren så att alla kunde höra när vi spelade.
Inne i männens festlokal dånar musiken medan några dansar. Brudgummens familj har slagit på stort och hyrt in en femmannaorkester och en av Afghanistans populäraste sångare.
- Vi är så lyckliga. Det är det första bröllopet i vår familj på tio år, säger Nasrullah som är farbror till brudgummen Hammad, vars far dog i strider mot ryssarna för över tio år sedan.
Nasrullah förklarar att bruden är av mycket god familj. Hon har bott granne med Hammad större delen av sitt liv, men farbrodern får ändå tänka efter i tio sekunder innan han kommer på vad hon heter: Zakea.
Bröllop är en dyr historia för brudgummens familj.
- Bale, bale. Ja, ja. Det kostar oss 10 000 dollar. Vi har sparat länge och har dessutom lånat mycket. Men det är det värt.
På en vägg hos fotohandlaren Mansoor hänger en inramad förordning där talibanerna meddelar att porträttfotografier inte får vara större än 2x3 centimeter. Att göra större bilder på levande varelser var ”oislamskt”.
- De var galningar, rena dårar, säger Mansoor om talibanerna.
En gång dömdes han till 80 piskrapp för att han hade bilder på djur i sin ateljé. Avgudadyrkan, hävdade domstolen. Mansoor blev också utsatt för provokationer.
- En kvinna kom in och ville bli fotograferad, vilket var helt förbjudet. Hon hade knappt hunnit utanför dörren förrän talibanerna kom instormande och slog sönder både kameran och mig. Andra gånger kunde talibaner komma och kräva att jag skulle ta 40-50 bilder. Sedan betalade de bara för en bild. ”Det är ju bara ett ansikte”, sa de.
Rörliga bilder var minst lika farliga, ansåg talibanerna. Muhammad Rafi tvingades stänga sin biograf och gömma sig hos olika släktingar i fem år för att slippa fängelse. Talibanerna förstörde alla projektorer och 80 filmer.
- Men jag lyckades gömma 80 andra filmer och dem har jag kvar. Nu har jag lånat pengar och köpt nya projektorer från Pakistan.
Det är långa köer till biografen Bakhtar. När tolvföreställningen börjar blir det tjurrusning uppför trapporna till salongen. Publiken består enbart av män som har betalat 5 000 afghani, drygt två kronor, för en biljett.
- Det är inte säkert för kvinnorna än. Jag har en hemlig biograf för kvinnor också men har inte börjat visa film där än. För tio år sedan var publiken blandad och Inshallah, om Gud vill, kan det bli så igen.
Filmen är från Indien och ungefär 20 år gammal. Nästan alla filmer i Afghanistan är från Indien, liksom den musik som nu får spelas igen i affärer, bilar, restauranger och i hemmen. På restaurang Afghan visas en video med den mest populära genren av alla, indisk musikal. Ögonen står som råttpittar på männen när de i klungor stirrar på indiska kvinnor som dansar i små bikinis. Under talibantiden hade de fått minst en månads fängelse bara för att de tittade.
Idrott tilläts av talibanerna, åtminstone en del. Men Nationalstadion är numera inte mest känd för sport. Här avrättades hundratals människor. Andra piskades eller amputerades. Tjuvar fick händerna avhuggna, kvinnor som målat naglarna blev av med fingertopparna. I radiosändningar blev Kabuls invånare tillsagda att gå dit och titta och det var säkrast att lyda.
- Jag var här en gång och såg när de skar av strupen på en man, berättar vår tolk, 22-årige Maiwand Almi. Efteråt fick jag ta min vän till doktorn, det blev för mycket för honom.
Planen är brunbränd och kruttorr; det enda den har vattnats med de senaste regnlösa åren är blod. Spelarna i de två Kabul-lagen Sarush och Pamir har det svårt med de ojämna studsarna och det blir mest misslyckade långsparkar fram och tillbaka. Pamir verkar ha större resurser, de har siffror på ryggarna. Det är glest på läktarna och rätt tyst, vi hör bara spridda skratt när någon gör ett misstag. Vanan sitter i - under talibanerna var det enda tillåtna hejaropet Allahu akhbar, Gud är större.
Annars är sporter som boxning, brottning och tyngdlyftning populärast bland afghanska män. På boxningsklubben Sha - dit Maiwand Almi, som är Kabulmästare i 85-kilosklassen, tar oss - tränar 15 killar åt gången. Det är ingen lätt sparring utan killarna klipper till ordentligt när de får chansen. Bara en har huvudskydd.
På brottningsklubben Asiab förklarar 18-årige Abdullah varför kraftsporter är så populära bland afghaner:
- I Afghanistan är det många som slåss, därför är det bra sporter för oss. Vi slåss alltid mot varandra, särskilt på landsbygden.
Abdullah leder uppvärmningen i den lilla lokalen. Brottare i åldrar mellan tio och trettio år springer runt på en iskall hoplappad matta i ett mörkt rum, där den enda värmen och belysningen kommer från en glaslös stormlykta. Före varje träningsrond går de fram till en hylla och kysser sina fingrar som först har vidrört Koranen.
En sport som talibanerna snabbt förbjöd är buzkashi - getslitning.
Man tar en get, skär av den huvudet och låter den sedan ligga i vatten i en vecka så att den blir riktigt seg och hållbar. Buzkashi är populärast bland uzbeker och tadzjiker i norra Afghanistan och i Centralasien. Den vildare varianten där ryttare tävlar utan gränser för planen, utan lag och utan regler är en symbol för regionens politik.
Vi ser en mer civiliserad variant med två lag med ett halvdussin deltagare i varje.
Spelet går ut på att göra mål med den döda geten. En ryttare ska ta geten från ena kortsidan av en fotbollsplan till den andra, runda en flagga, rida tillbaka med geten och släppa ned den på en liten markerad fläck. Lagkamraterna skyddar den som har geten, motståndarna försöker ta den ifrån honom. Det är då själva getslitningen uppstår.
Ibland hänger ryttarna långt utanför hästarna och river och sliter i varsin ända av kadavret. Det händer att planen inte räcker. Då får vi i publiken kasta oss handlöst åt sidan när ryttarna kommer farande upp på läktarna. Det är tung vadslagning bland åskådare och ryttare. Publiken applåderar när någon gör poäng och gapflabbar när någon råkar ut för vanhedern att trilla av hästen.
Ett tränat öga kan säkert upptäcka taktiska finesser, en slags spelfördelning mellan anfallare, getslitare och försvarare. För mig ser det mest ut som den gamla skolgårdsvarianten ”alle man på geten”.
Matchen tar slut i samma stund som solen går ned bakom bergen i väster. Barnen börjar tävla om geten på de vuxnas vis fast utan häst. Jag frågar vilka som vann. Vann? Det var bara träning.
Männen i Kabul har inte rakat av sig skäggen. Men skäggen har blivit kortare för varje vecka som gått sedan talibanerna lämnade staden i november. De är en del av kulturen och blir nog kvar, även om var och en nu kan bestämma själv hur långt det ska vara.
Talibanerna hade regler för hur långa skäggen måste vara. Vår tolk Maiwand, boxaren, berättar att hans barberare skulle skoja med honom och klippte skägget för kort.
- Jag fick sitta tio dagar i fängelse.
De flesta män är traditionellt klädda med inslag av uniformer; de flesta är eller har varit soldater. Kamouflage-jacka, sjal, vida byxor, knälånga skjortor och grova kängor.
Kvinnorna i Kabul har inte tagit av sig burqorna. Grovt räknat: Om var hundrade person man ser på Kabuls gator är kvinna, så är var tvåhundrade kvinna klädd i annat än burqa - det heltäckande plagg som till och med döljer ansiktet och som talibanerna tvingade alla kvinnor över 13 år att ha på sig.
Många kvinnor, och män med, minns osäkerheten och övergreppen under åren 1992-96 då Norra alliansen senast kontrollerade Kabul. Det var deras beteende som gjorde att de flesta afghaner välkomnade talibanerna när de tog över landet. ”Under talibanerna var det lag och ordning, vi var trygga”, säger många.
- Burqan ger en känsla av säkerhet, säger 38-åriga läraren Tuhova Kaumee.
- Vi tyckte inte om talibanernas regler. Men det var säkrare då. Och på landsbygden har kvinnorna alltid haft burqa, jag hade det alltid förr när jag hälsade på släkten och kommer att ha det också i framtiden. Detta är Afghanistan, vi gör så.
Under talibanerna var det förbjudet för kvinnor att gå ensamma utomhus, utan eskort av en manlig släkting. Nu ser man ofta kvinnor som går ensamma eller i grupper. Och säkert hälften av dem går i högklackat på de skeva och gropiga gatorna, vilket också var förbjudet eftersom det inte fick höras några ljud när kvinnor gick.
De enda vi träffar i Kabul som öppet beklagar att talibanerna är borta är Muhammad och Zmaray. De har burqabutiker intill varandra i Kabuls stora basar.
- Jag är olycklig, säger Zmaray. Under talibanerna sålde jag 40 till 50 burqor om dagen. Nu är det bara fem, sex stycken.
För kunderna är valet enkelt. Det finns bara en modell och i Kabul ska burqan vara ljusblå. På andra håll i landet är andra färger populära men i Kabul är alla burqor blå.
- Talibanerna var bra för våra affärer, säger Muhammad. Men annars gillade jag dem inte eftersom de drog hit så många pakistanier och araber. Vi är demokrater, därför tyckte vi inte om dem.
Men han är inte orolig för att försäljningen ska upphöra helt och hållet.
- Detta är Afghanistan, kvinnorna kommer aldrig att sluta köpa burqor. Och om kvinnorna i Kabul slutar kommer åtminstone de från landsbygden att fortsätta att komma hit för att handla.
Utanför Muhammads butik står systrarna Frozan, 11, och Marzea, 13. Jag undrar om de kommer att ha burqa när de blir äldre.
- Ja, det är vår kultur, säger storasyster. Jag kommer nog inte ens att ha västerländska kläder under burqan.
Muhammad och Zmaray behöver inte vara oroliga. Detta är Afghanistan.
Fakta/Så reste vi
Det finns två sätt att ta sig till Kabul. Men landvägen - från Pakistan, Iran eller från de centralasiatiska staterna i norr - är farlig utanför de större städerna eftersom rövarband och odisciplinerade milisgrupper härjar.
Vi flög med FN-plan från Pakistans huvudstad Islamabad. En enkel biljett kostar 600 dollar för den 35 minuter korta flygningen och man tar inte emot andra passagerare än diplomater, hjälparbetare, journalister och liknande. Det afghanska flygbolaget Ariana har nyligen börjat flyga till Indien, snart också Uzbekistan, men har bara två hela passagerarplan.
Det är tämligen säkert att vara i Kabul på dagtid. På kvällarna riskerar man att bli rånad av samma soldater från Norra alliansen som under dagarna kontrollerar säkerheten. Det är utegångsförbud mellan 22.00 och 5.00. Vi råkade aldrig ut för någon hotfull incident men var också i trygga händer - vår ständigt beväpnade chaufför är egentligen kompanichef i en tadzjikisk milis och vår tolk blev i fjol Kabulmästare i boxning, lätt tungvikt.
Mat finns för den som kan betala. Hotellet, ett av stadens bästa, får inte många stjärnor: Knappt någon belysning och täta strömavbrott, stora hål i väggarna och usel uppvärmning, vatten att tvätta sig i och spola på toaletten med fick vi i hinkar.
